Face it friend: God is crazy about you!

Wow, vad Gud är häftig! Med honom får man uppleva saker och ting man annars bara kunde drömma om. Förra onsdagen kom jag hem från en fantastisk teamresa till Turkiet. De 10 dagarna som jag, Ina Johansson, Lukas och Lisa Nylund vistade i staden Izmir på Turkiets västkust var helt underbara! Vi lärde oss massa nya saker, fick lära känna många underbara människor - både kristna och sökare, fick känna och smaka på den turkiska kulturen och framför allt; se mera av Guds kärlek och godhet! Hela resan var verkligen över förväntningen. Så som det ju oftast är när man följer Gud. Han ger en allt man kan förvänta sig plus ännu mera :)!

Vi reste till Turkiet med en längtan om att lära oss hur man når ut till det turkiska folket med evangelium samt att knyta kontakter till de lokala kristna. Vi fick förmånen att bo hos ett underbart danskt missionärspar som bott i Izmir i 8 år. De har ett stort hus med flera våningar där människor från deras husförsamling bor. Vi bodde på husets översta våning som också fungerade som möteslokal. Det var rena lyxen, med saftiga mullbärsfikon att plocka från balkongen till frukost :). Församlingen hade bön varje vardagskväll när vi var där och det var härligt att be tillsammans med dem!

En sak vi lärde oss var att turkarna har en mycket snedvriden bild av oss västerlänningar. För det första tror de att alla från västvärlden är troende kristna. Detta i kombination med den bild av västvärlden de matas med från alla Hollywoodfilmer gör att de har en totalt vriden syn på kristna. Med denna bild i botten kan det vara svårt för en turk att förstå och motta evangeliet då den bild de har av de kristna är att de är lössläppta, omoraliska, penga- och maktgalna mänskor. Därför är det viktiga i ett land som Turkiet att verkligen bli vän med mänskorna. Vi fick själva uppleva att det handlar mycket om just vänskapsevangelisation; att gå ut där mänskorna finns; parker, universitetsområden, caféer etc. och "hang out" med mänskorna. När de sen lär känna en och märker att man har andra värderingar än de som finns i såpoperor och reality-shower kan de på så sätt få en helt ny bild av vad det innebär att vara kristen och man får en möjlighet att dela Guds kärlek till dem.

Turkarna är ett socialt och trevligt folk. Att få kontakt med dem är inget problem. Man tar t.ex. bara en boll, en gitarr och en frisbee, går till parken och så kommer det en massa folk som gärna vill vara med. En härlig upplevelse vi hade en dag var när vi gick till den stora parken i det område där vi bodde och hade gitarren med. Vi hade också med oss lovsångshäften på turkiska som vi delade ut till det gäng som vi hade fått kontakt med. Jag spelade och turkarna sjöng för full hals lovsånger på sitt eget språk till Jesus och Gud! Och dessa var alltså inte kristna utan vanliga turkiska muslimer! Inte nog med det; efter en stund när jag tittade upp hade det samlats en åhörarskara på närmare 30 personer för att lyssna på sången. Halleluja :)!

En kväll gick vi till ett café. Ina och jag satte oss ned med tre turkiska tjejer i vår ålder. Det visade sig att de var lärare på universitetet, och att en av dem undervisade i engelska. Dessa var överlyckliga att få tala med oss och öva upp sin engelska. Vi fick också vittna för dem vad Jesus gjort i våra liv. Plötsligt frågade den ena tjejen om vi inte skulle kunna ta med henne till en kyrka för hon hade aldrig varit i en sån! De två andra ville också komma med. Vi skulle gå på söndagen till en internationell församling och stämde träff med dem. Olyckligtvis var det farsdag dem söndagen så de kunde inte komma. Men det var uppmuntrande att se hur öppna folk verkligen är!

Förutom allt detta hann vi med strandliv en (!) dag, fara till ruinstaden Efesus, vara med på en omskärelsefest som grannarna ordande för sin 8-åriga son (när det är turkisk fest så är alla välkomna och inbjudna), dricka några liter cay, alltså turkiskt te, bl.a. med en polisman medan vi väntade på att nån skulle släppa oss in i synagogan :), lära oss en del turkiska, äta kebab såklart samt njuta av den 40-gradiga (kvävande) värmen.

Det som behövs nu är mycket förbön för människorna i Turkiet. Att de skall våga släppa taget om de muslimska traditionerna och välja den Jesus som för dem i kontakt med deras Fader i himmelen. Det behövs också mera Kristusbrev till städerna och byarna som kan vara ett vittne om Honom som frälser och förvandlar liv.

Idag har vår församlig gått ännu ett steg framåt i realiserandet av vår vision om att vara en relationsbaserad församling. Tidigt på morgonen (kl.10 är tidigt på en söndagsmorgon) steg vi på bussen utanför Kiasma och körde iväg till en lägergård i Övik utanför Borgå för att fira en riktig gemenskapsdag.

Ombord på bussen fanns det runt 50 glada Jesusälskande Filadelfiamedlemmar i varierande åldrar. Stämningen var genuint glad och atmosfären var öppen. Det var skönt att få träffa folk ansikte till ansikte när man annars är van att se de vackra ryggarna och bakhuvudena (på söndagsmötet ser man ansiktena bara om man inte sitter fel väg hela mötet eller är med i lovsångsteamet). :)

Vädret visade också sina bästa sidor så det var skönt att strosa omkring på den vackra lägergården och umgås i väntan på att maten skulle bli klar. Middagen blev en succé. Själv hade jag så trevligt bordssällskap så jag nästan helt glömde att äta... Efter en lång och trevlig matstund sökte vi igen oss utåt för att njuta av vårsolen och av varandra. Jag talde med flera som jag aldrig talat med och såna som jag inte talat med på länge. Skoj!

När vi kom in igen blev det samling. Vi lovsjöng Jesus och pastor Kenneth delade 5 värderingar som är viktiga att ha i grunden när vi bygger församling: Relation, Relevans, Respekt, Riktning och Reproduktion. Viktigt och värt att ta till sig, börja be ut och praktisera.

Bussen avgick igen mot Hesa kl. 16.30 full med glada mänskor som hade blivit uppfriskade till kropp, själ och ande och som hade fått se ännu en till glimt av Gud och hans stora godhet!

De  senaste dagarna har jag läst Oral Roberts bok "Se det osynliga och gör det omöjliga" och jag måste då säga att den har inspirerat mej! Budskapet i den har riktigt fräschat upp mej och tänt eld i min Ande. Som vi konstaterade i spårvagnen idag med en kompis så har vi mänskor en tendens att bli lite gaggiga mellan varven. Vi börjar tro att vi klarar oss utan den intima relationen till Gud och Ordets förvandlande kraft. Detta går vi omkring och inbillar oss ända tills vi möter lite motstånd och upplever oss pressade. Då är vi snara att springa till Pappas trygga famn för tröst. Men Gud vill ju ha oss där i sin famn konstant; h e l a  tiden!

Roberts skriver i sin bok om att inte vara kopior av andra. Gud har skapat oss att vara original, men ändå försöker vi så många gånger efterlikna andra. Jesus var ett original. Han predikade annorlunda, talade annorlunda, betedde sig annorlunda, levde annorlunda än dåtidens religiösa ledarskap. Johannes döparen var annorlunda. Han var inte ett eko av någon annans stämma utan han var en Röst. Han vågade vara det Gud hade kallat honom till utan att tänka på vad folk skulle säga eller tänka eller anse om honom. Han bara var. Sig själv.

Johannes vågade vara den Röst Gud hade tänkt att Johannes skulle vara. Om han skulle ha fogat sig i den mall som folk tyckte att skulle ha passat för honom skulle ju hela idén med Johannes ha gått om intet. Men han vägrade att passa in! Han vägrade att foga sig i mänskors tycke och smak. Det enda han fogade sig för var Guds tanke om honom.

Jag diggar det!

Låt oss skippa att vara blaskiga kopior eller tonlösa ekon. Låt oss istället vara de Original och Röster som Gud bestämt om oss. Det är där friheten och glädje ligger. Såväl för oss som dem vi kommer i kontakt med!