Face it friend: God is crazy about you!

Buää! Stackars mej! Sitter här i Södra Haga bibba och är utlåst från min lägenhet sedan 1,5 timme tillbaka. Skulle springa ned till Siwa för att inhandla lite grejs till kvällens cellgruppsmöte. När jag köpt vad jag skulle ha och skulle gå hem igen märkte jag att jag av någon förunderlig anledning inte tagit nyckeln med mej! Trots att jag kan vara lite tankspridd ibland så har detta aldrig hänt mej förr. Kände mej smått utelämnad, men inte helt rådvill. En utväg måste det ju finnas. Övervägde alternativen: att ringa låssmeden vilket skulle ha kostat x antal euroner, att vänta på att Ulrika skulle komma he från jobbet vilket skulle vara långtråkigt och dessutom visste jag inte när hon skulle sluta eller att försöka få tag i vår extranyckel. Efter en fundersam tyst minut beslöt jag mej för det sista alternativet. Problemet var att jag inte riktigt kom ihåg vem som hade vår extranyckel... Hade något vagt minne av att vi gett den till Jill i tidernas begynnelse. Så jag började promenixa mot Brunakärr med bönen "Gode Gud: säg åt Jill att hon skall vara hemma". Väl där slog det mej: Jag vet ju inte var Jill bor! Har bara varit dit en enda gång och det var läänge sen. Nå, jag hade turen att träffa på en tjej som tydligen bodde i samma trappa som hon. Med hjälp av henne hittade jag rätt dörr, men dock var ingen Jill hemma. Fick så lov att gå tillbaka Södra Haga, via R-Kiosken för att trösta mej med en kopp kaffe som värmde gott mina stelfrusna fingrar. Inga vantar hade jag fått med med, till skillnad från Visa Electron-kortet den enda utrustning jag hade.

Min syster var intet ont ananade inne i centrum och shoppade. Hon skulle komma hem en 17-tiden för att hinna äta innan  vännerna från cellgruppen skulle komma. Jag tänkte att jag borde få kontakt med henne så att hon inte undrar vad det blivit av mej då hon kommer hem och ingen öppnar dörren. Gick till Jeanette och Nickes hus, de bor ganska nära Ullis och mej, för att låna deras telefon. Men jag kom mej inte längre än till nedre dörren för den var stängd och natruligtvis kunde jag inte portkoden. Kom på att så är ju alla höghus. Och utan varken telefon eller ett dunderminne, som kommer ihåg alla vänners portkoder, så är man i klistret. Gick istället till Södra Haga bibba, där jag nu sitter, för att skicka meddelande från internet till min systers telefon. 

Nu börjar klockan småningom bli 18 och då borde Ulrika sluta på jobbet, så jag skall väl börja gå hemåt igen. Men nu är jag en erfarenhet rikare. Har fått uppleva under två timmar hur det känns att varken ha telefon eller hem. Hur det är att se skylten med "Sammuta matkapuhelimesi, kiitos" och tycka att den känns som ett stort hån för man har ju ingen telefon att släcka... Om nån känner på sig att de har Ullis och min extranyckel så kan de ju meddela det så vet jag vart jag skall gå nästa gång jag låster ut mej. :)

After having a chat with one of my non-swedish speaking friends I decided to compose a blog-post in English. The things that has been in my mind the last days touches something of the most essential things in Christianity. It's about the differences between only being a Christian and to really really know God, the maker of heaven and earth. Looking on the outward appearance this difference moslty seem very insignificant. But when you really get down to it this it makes a whole earth in difference!

Jesus himself revealed something of the Fathers heart when he quoted Isaiah by saying "These people honor me with their lips, but their hearts are far from me. They worship me in vain; their teachings are but rules taught by men.". God is not like men. He is not wanting all the nice words and right answers. What He really longs for is our heart, and the whole of it!

What God seeks for is a heart that is totally surrendered and devoted to him. The most precious thing for the Father is when His children are seeking His face wanting to hear His heartbeats. Nothing we ever could do in the Kingdom of God is more valuable for him than this: just to be in His prescense. I myself need to learn the fact that before I ever do anything for God I'm in a desperate need of beeing with Him. 

Only when we put these things into the right order we can experience the real joy in serving the Lord. When we really know Who we serve and what His toughts and plans are we can confidenly and boldly exeed in doing the good things that are prepared fo us. And only then we can be that blessing we are meant to be into other peoples lifes.

Klicka på länken och lyssna på ett skakande budskap av Lars Enarsson som bl.a. talar om hur snedvridet massmedias rapportering av det som sker fram för allt i Mellanöster men också på andra håll. Jag vill starkt rekommendera dej att lyssna på budskapet och sprida det vidare så sanningen får sätta fri! Ett MYCKET dagsaktuellt och viktigt budskap!

http://www.thewatchman.org/media/varfor_kristna_blir_bedr...

 I undervisningen tar Enarsson tar bl.a. upp detta:

 Hizbollah använder civila kvinnor och barn och FN-posteringar, som mänskliga sköldar att gömma sig bakom. De angriper civila så mycket de bara kan då de anfaller Israel. Då dessa dör har man glädjefester på gatorna. Israel gör exakt tvärtom. De gör allt de kan för att inte träffa civila personer och mål. Om det råkar ske så ber de om ursäkt.

Bilder som media använder sig av kan vara vara totalt opålitliga. På någon bild som visades i medierna kunde man se en kvinna gråta utanför sitt hus som blivit förstört av bomber. Några dagar senare sågs samma kvinna gråtande utanför "sitt hus" som blivit bombat på en helt annan plats. Vid ett annat tillfälle då barn dött i bombningar hade man också fifflat med bilderna. Man hade burit ut och in samma barn ur ruinerna för att det skulle se ut som att många fler hade dött. Hizbollah hade även forslat dit handikappade barn och barn som redan varit döda! Horribelt!

Vill du få dagsaktuell information om vad som sker i Mellanöstern utifrån ett bibliskt perspektiv så kan du prenumerera på Elia Bönearmés nyhetsbrev här Prenumerera.