Face it friend: God is crazy about you!

Dessa dagar tycks regent aldrig sluta. Tack och lov så har Herren lovat att aldrig mera låta nån syndaflod drabba jorden. Så än finns det hopp, trots att man får vada runt med Helsigforsgatornas smutsvatten upp över knäna. Men inte skall man klaga, det är roligare att simma än att frysa (vilket de får göra i kära Österbotten, om ryktet stämmer)!

 Jag kan dock inte förneka att längtan till en varmare och soligare plats infinner sig titt som tätt. Planerna på Indienresan framskrider i välsignad takt. I lördags inhandlade jag tunna plagg på specialpris, perfekta att använda då solen gassar och svetten droppar. Ser verkligen fram emot de fem veckor som vi kommer att vistas under den indiska solen. Någon solsemester lär det nog inte bli, men äventyr lär vi få vara med om, vare sig vi vill det eller ej.

 Om nu någon funderar vad jag skall till Indien för fem veckor så kan jag berätta att det är fråga om ännu en av mina smått galna idéer, som oftast visar sig vara riktigt lyckade, och kan t.o.m. vara från Herren:) Jag skall alltså göra utlandspraktik i Calcutta på Moder Teresas organsisation Missionaries of Charity. Det kommer garanterat att bli en upplevelse med allt från kackerlackor av en inte så anspråkslös storlek (oh, yes: härdad skall jag bli!) till vård av skabb&lössangripna barn samt att få dela Jesu kärlek till de som ingen har älskat.

  Men fram tills dess får jag passa på att njuta av den finländska begynnande vintern, gå på solarie (nånej!) och dricka indiskt cay-te i väntan på varmare tider. Njuter vi aldrig i nuet utan alltid väntar på en bättre dag så kommer vi aldrig att uppleva tillfredsställelse med vårt liv.  Allt har Gud gjort skönt i sin tid. Man kan även njuta av att ha resefber! ;)

Buää! Stackars mej! Sitter här i Södra Haga bibba och är utlåst från min lägenhet sedan 1,5 timme tillbaka. Skulle springa ned till Siwa för att inhandla lite grejs till kvällens cellgruppsmöte. När jag köpt vad jag skulle ha och skulle gå hem igen märkte jag att jag av någon förunderlig anledning inte tagit nyckeln med mej! Trots att jag kan vara lite tankspridd ibland så har detta aldrig hänt mej förr. Kände mej smått utelämnad, men inte helt rådvill. En utväg måste det ju finnas. Övervägde alternativen: att ringa låssmeden vilket skulle ha kostat x antal euroner, att vänta på att Ulrika skulle komma he från jobbet vilket skulle vara långtråkigt och dessutom visste jag inte när hon skulle sluta eller att försöka få tag i vår extranyckel. Efter en fundersam tyst minut beslöt jag mej för det sista alternativet. Problemet var att jag inte riktigt kom ihåg vem som hade vår extranyckel... Hade något vagt minne av att vi gett den till Jill i tidernas begynnelse. Så jag började promenixa mot Brunakärr med bönen "Gode Gud: säg åt Jill att hon skall vara hemma". Väl där slog det mej: Jag vet ju inte var Jill bor! Har bara varit dit en enda gång och det var läänge sen. Nå, jag hade turen att träffa på en tjej som tydligen bodde i samma trappa som hon. Med hjälp av henne hittade jag rätt dörr, men dock var ingen Jill hemma. Fick så lov att gå tillbaka Södra Haga, via R-Kiosken för att trösta mej med en kopp kaffe som värmde gott mina stelfrusna fingrar. Inga vantar hade jag fått med med, till skillnad från Visa Electron-kortet den enda utrustning jag hade.

Min syster var intet ont ananade inne i centrum och shoppade. Hon skulle komma hem en 17-tiden för att hinna äta innan  vännerna från cellgruppen skulle komma. Jag tänkte att jag borde få kontakt med henne så att hon inte undrar vad det blivit av mej då hon kommer hem och ingen öppnar dörren. Gick till Jeanette och Nickes hus, de bor ganska nära Ullis och mej, för att låna deras telefon. Men jag kom mej inte längre än till nedre dörren för den var stängd och natruligtvis kunde jag inte portkoden. Kom på att så är ju alla höghus. Och utan varken telefon eller ett dunderminne, som kommer ihåg alla vänners portkoder, så är man i klistret. Gick istället till Södra Haga bibba, där jag nu sitter, för att skicka meddelande från internet till min systers telefon. 

Nu börjar klockan småningom bli 18 och då borde Ulrika sluta på jobbet, så jag skall väl börja gå hemåt igen. Men nu är jag en erfarenhet rikare. Har fått uppleva under två timmar hur det känns att varken ha telefon eller hem. Hur det är att se skylten med "Sammuta matkapuhelimesi, kiitos" och tycka att den känns som ett stort hån för man har ju ingen telefon att släcka... Om nån känner på sig att de har Ullis och min extranyckel så kan de ju meddela det så vet jag vart jag skall gå nästa gång jag låster ut mej. :)